Vägen tillbaka

Vi ringer 112

De vänder tillbaka mot Kebnekaise fjällstation i triumf, alla fixade det! Vid toppstugan bestämmer sig dock tre personer för att, av säkerhetsskäl, tillkalla fjällräddningen. De är så trötta och rädda för att falla och göra sig illa att de inte ser någon annan utväg.
Hans berättar om hur de ringer 112 och kopplas till fjällräddningen i Kiruna. ”Vi blir halvt om halvt lovade hämtning varpå resten av gruppen beslutar sig för att gå vidare.”
Efter att de har vandrat i ca en timme och är nere i en dalsänka uppmärksammar några av eleverna att någon står uppe på kanten av berget och skriker ”Hjälp! Vi får ingen hjälp!”
Fyra personer utses då snabbt till att gå tillbaka. De laddar med energikakor, nötter, russin och vatten och fyller sina ryggsäckar med mat. Greppar vandringskäppar och börjar vandringen tillbaka för att möta upp de tre som är kvar vid toppstugan.

Ovädret kommer

Väl framme hos dem äter man energikost och håller sedan i de under vandringen ner mot den väntande gruppen. Tillsammans börjar de sen den långa vandringen tillbaka. Vandringen startar med en ca 500 meter lång brant upp mot Nordtoppen och väl uppe har man ca 4 timmar kvar till fjällstationen. På väg upp mot Nordtoppen möter gruppen ett isande snöoväder. Is, regn och snö piskar emot dem och de bestämmer sig för att åka kana nerför en mindre glaciär. De åker i redan uppåkta spår och kommer upp i extremt hög fart. De som åker först inser mot slutet av färden att om man inte bromsar i tid kommer man att åka rakt in i stora stenblock. ”De bromsar i panik, ansiktena fylls med snö, men de lyckas på så sätt få stopp på färden i tid” berättar Hans. De som kommer bakom stoppas genom att man ropar åt de att bromsa och i vissa fall slits de upp av sina kompisar ur den bana de kommer nerfarande i.
”När alla har kommit ner påbörjar man de sista timmarnas vandring tillbaka. Under vandringen börjar det gå upp för de flesta att vi tillsammans haft en oerhörd tur. Tänk vad mycket som kunde gått illa” säger Hans eftertänksamt.

Sista biten

Trötta, men ändå ganska positiva, vandrar gruppen sen lugnt tillbaka till fjällstationen. Snöstormen har som tur är gett med sig vid det här laget. Gruppen delar upp sig i mindre grupper och det sista gänget når stationen kl. 21.30. Några behöver då få hjälp att äta och få upp värmen berättar Hans.

Delmål 3

Väckning kl. 08.00 och alla mår bra! Ingen har några större skavanker och Hans beskriver känslan som att ”vi visste alla att vi hade gjort något stort tillsammans. Vi fixade det. Tillsammans.”
Avgång vid 12.30-tiden mot Nikkaluokta. Av säkerhetsskäl fick fyra personer åka helikopter tillbaka. Övriga i gruppen börjar vandra de två återstående milen till Nikka. Allt kändes bra, solen sken och de marscherar på i hög fart. Men så händer det – efter 1,5 timmars vandring faller en av deltagarna och får en lättare hjärnskakning vilket visar sig i yrsel och en allmän olustkänsla. Sjuksköterskan de har med sig i gruppen gör en första kontroll och de tar beslutet att fortsätta vandringen.
Ungefär tio personer tar båt 5 km av vägen, resten av gruppen vandrar hela vägen till Nikka.
Väl på plats i Nikka beslutar sig de flesta för att äta ett lagat mål mat. P.g.a den annalkande kylan bokar gruppen in sig i turiststugor.
I och med detta är Keb Top Too avslutat! ”Vilken prestation av gruppen!” säger Hans och vi andra kan bara hålla med.